Har de senaste dagarna haft en känsla av att "finnas på sidan om"...vet egentligen inte riktigt VARFÖR!? Känslan bara finns där, vilket bidrar med att det på något vis känns outhärdligt :(
Fyllt med oro, rädsla för "något" jag inte "kan sätta fingret på"...denna berg o dalbana!!! :(
Olust o obehag "sköljde över" mig tidigare o mår nu så fruktansvärt dåligt....VAD är det frågan om!?
Att gå här hemma i ensamhet o vara helt ensam med dessa känslor är fruktansvärt...man vet inte vart man ska göra av sig själv! Gjort tappra försök med att "ta tag i" något...MISSLYCKADES...:(
Här o nu i, i denna stund vill man bara "skrika ut" känslan, obehaget, smärtan av att må så här, olusten till vad som helst...VILL inte vara ensam, vill inte må så här, vill känna lugnet, sinnesro, glädje...uppskatta det jag har...det som för mig är värdefullt, känna lycka o tacksamhet över det, kunna visa det, kunna dela med mig av glädje, lycka o välmående!!VART har ALLT DETTA tagit vägen? Ska det vara så här? HUR LÄNGE ska man orka? :(
Nu är det nära till tårarna...känner mig totalt misslyckad, känner mig fylld med längtan o saknad...VARFÖR denna känsla, som bringar såå mycket oro, smärta, gråt...känna att man "står på sidan om"??
Är det något som man fått för sig ELLER....? Vet varken ut eller in längre, varför är det så här, varför...:(
När jag nu sitter här i skrivandets stund o "spyr ur mig" mina mörka tankar o känslor, känns det på något vis "befriande"! MEN "illamåendet" klamrar sig fast...
Är trots allt medveten om att denna sida mestadels består av "mörker"...men vore tacksam om någon "likasinnad" kunde "ta till sig" mina rader o göra ett försök till "kontakt"...vore för mig enormt betydelsefullt.
Men då det är upp till andra "medmänniskor" att tycka vad de tycker, göra som de vill göra, är det inget jag kan "styra"...:(
Hur det än må vara, här o nu...hade jag trots allt en härlig samvaro med Lilleman o mitt ex igår...såå mysigt
att "hänga" tillsammans! :)
Fick även tillfälle senare på kvällen, att träffa vår goa dotter o krama om henne, även om stunden blev kort, då hon kom ganska sent...* (efter SKRAPBOOKING'S DAG), men det var det verkligen värt! :(
BARNEN...BARNEN...VAD skulle man ta sig till OM de inte fanns där...!!??
Nu vore det gott med en kopp kaffe...*
//Hoppas ni får en skön kväll...*
Kram//Annie
Bara en tanke så här på kvällskvisten: Det KAN faktiskt vara så enkelt i ditt fall att du klamrar dig fast vid allt du INTE har. Istället för att uppskatta - och faktiskt UPPFATTA det du har mitt framför näsan. Du missar så mycket chanser till gemenskap och värden i livet genom att hela tiden se bortåt och längta efter nåt annat.
SvaraRaderaTag med dig den tanken, klura lite på vad jag kan mena med det, sen kan du slå mig en signal i veckan så får vi prata mer! Enda kvällen som inte passar är på onsdag.
Puss å kram.