På vägen hem till mitt började det kännas trist o tomt, IGEN...:(
Väl innanför dörren kom vemodet, drog en djup suck o försökte tänka på något annat..utan resultat. Det är stunder som denna...när alla "försvinner" o man återigen står där ensam, som tomheten, ensamheten, vemod o "obehag" sköljer över hela mitt jag :(( Måste försöka finna "en väg" som inte gör dessa situationer så smärtsamma...lättare sagt än gjort!!
I skrivandets stund är tankarna många...några positiva, fulla av glada minnesbilder från samvaron med lilleman...några mindre positiva, som "grumlar" tillvaron o bidrar med vemod, nedstämdhet o ångest. Dessa sinnestillstånd är enormt påfrestande o TÄR på kropp o själ...;(
Har för stunden svårt att koppla av o komma till ro, trots att klockan börjar bli mycket. Tankar som är förknippade med saknad o längtan, gör det inte lättare!
Skall nu försöka med att kika på tv en stund...lite verklighetsflykt kanske gör verkan...!? Imorgon är en ny dag...*
// Ta hand om dig (er) *
Kram//Annie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar